EMMA RÖNNHOLM

1. Ant-Man.
Detta är första gången jag hör hört talas om att Marvel hade en superhjälte som hette Ant-man. För när jag fick nys om själva filmen tänkte jag att det nästan lät som ett hån och ett försök att mjölka pengar efter Avengers-epedimin. Jag menar, vi har superhjältar/skurkar med namn och krafter efter spindlar, fladdermöss, lampor, bläckfiskar, järn, facklor etc. ... och några av dem kändes kanske märkliga i början, men vi lärde oss snabbt att älska dem. Men MYR-MANNEN? Superhjälten med kraften av en myra. Han blev liten som en myra. Tänkte att det inte kunde vara många barn som röstade på honom i en "vem tror du skulle vinna"-diskussion. Sen tittade jag på filmen och blev positivt överaskad. Jag tyckte filmen var bra! Finns säkert någon som tycker att den är överdriven och "overklig", men det känns nästan som lite slöseri med tid att försvara att en film om en superhjälte BÖR vara overklig, för annars hade det blivit en sjukt tråkig film. Då är ALLA supershjältefilmer bara en film om människor i konstiga dräkter. Måste tillägga att efter att ha sett filmen så tar jag tillbaka det jag sa om hur löjligt det var med "kraften av en myra". Det är ju faktiskt mer logiskt än en spindel, tillexempel. En myra är stark, kan bära upp till 50 gånger sin egen vikt. Vad gör en spindel? Klättrar. Som sagt; en bra film, för den som gillar den typen av genre.

 

Jag var SÅ taggad på att se denna filmen! Jag älskar animerade filmer, speciellt när det är för barn - det kommer jag ha nytta av när Molly blir äldre. Och vet ni vad...? Detta är en av de bättre filmerna jag har sett. Inte bara för att den var allmänt rolig och bra, utan för att den är så otroligt genomtänkt och lärorik. Nej, den är inte fysiologiskt/anatomiskt/bioligiskt/blablabla korrekt - men för ett barn så tror jag att den är rent ut sagt nyttig att se. Jag ska försöka att inte avslöja för mycket fall det är någon som vill se den, men det handlar om känslor - mer eller mindre. Att förklara något så abstrakt som en känsla för ett barn är svårt, men denna filmen tar det abstrakta och gör det till något konkret och kul. Den går även in på lite mer komplicerade saker, som att kombinera känslor. Tex. att glädje och sorg inte alltid behöver vara motsatser till varandra, utan snarare gå hand i hand. Och den var faktiskt lite lärorik för mig också, ska jag säga. För den handlar även om minnen och hur kroppen hanterar det på ett väldigt förenklat sett. Och jag började böla... typ tre gånger! För den visar lite hur vissa minnen glöms bort osv. Åååh, jag kan inte förklaradet djupare utan att gå in för mycket på filmen och jag kommer säkert inte göra den rättvis i alla fall - så mitt råd är att SE DEN! Det kvittar om du är 5 år eller 90 år! Allt där i mellan och runt om kommer tycka den är underbar! 

3. San Andreas.
Denna filmen uppnådde mina förväntingar. För jag trodde att den skulle vara dålig och att jag inte skulle gilla den så värst mycket. Och det stämde perfekt! Apokalyptiska filmer är jag kanske lite petig med? Den var bra gjord och så... men om jag vill se jordskalv, tsunamis eller lava som sprutar så kan jag lika gärna se på en dokumentär. En sådan här film står och faller med handlingen, enligt mig; och den här filmen hade ingen. Som vanligt är det en familj som blivit uppdelad så att man ska följa olika historier och såklart är familjelivet lite komplicerat för att filmen ska få lite mer djup. Men det handlar bara om en massa jordskalv och att familjen ska överleva allt kaos och hitta varandra. Tänk er 2012 utan handling, så har ni filmen i ett nötskal.